Nio dagar utan namn

Min tredje diktsamling utkom 1998 och blev något av ett genombrott. För boken tilldelades jag Yles lyrikpris Den dansande björnen, som instiftats 1994, och jag fick också pris av Svenska litteraratursällskapet. Här odlar jag för första gången det slags porträttdikter jag återkommit till också senare. Det inledande franska citatet av Paul Claudel känns idag lite väl exkluderande. 

​

Boken

 

jag öppnar den gamla boken varsamt

så att det fjärilstunna papperet inte

 

faller sönder, namnteckningen

känner jag igen, men inte minnet

 

som ramlar ur som en övervintrad

insekt; en rostig kompassnål

 

som burit någon hem, sedan förvildats

och blivit ofrivilligt bokmärke för

 

den som gjort anteckningar i marginalerna

”någon kom mig alltid för nära”

 

det är understreckat, en gång

måste det ha varit viktigt, men

 

jag kan inte framkalla ansiktet längre,

bara den otympliga handstilen vittnar

 

om någon som en gång stod mig nära,

också då med snö i hjärtat

 

och en lätthet som blev för tung att 

bära, en enveten strävan att förbli

 

oöverrumplad av sig själv, innan

han för ett ögonblick

 

som blev längre än han anade,

vandrade tillbaka in i

 

den där svarta skogen som

för första gången

 

hade viskat hans namn