George Orwell är en författare som följt mig ända sedan tonåren. Den här essän ingick i Nya Argus 6/2004.
Eric Blair i helfigur
I ett amerikanskt uppslagsverk om författare år 1940 räknade George Orwell upp saker som tilltalade respektive misshagade honom.
Han var, skrev han, särskilt förtjust i trädgårdsodling, han hade en pudel som hette Marx (om den var döpt efter Karl eller Groucho förblev oklart), han gillade det engelska köket och engelskt öl, franska röda och spanska vita viner, indiskt te, stark tobak och levande ljus.
Han tyckte illa om storstäder, buller, bilar, radio, konserver, centralvärme och ”moderna” möbler.
Listan är belysande, eftersom den illustrerar ett faktum som Christopher Hitchens understryker i sin passionerade försvarsskrift Orwell’s Victory från i fjol, nämligen att George Orwell var konservativ när det gäller allt utom politik.
Nu är Hitchens pamflett bara en av många böcker om Orwell som utkom lagom till hundraårsminnet av hans födelse i fjol. De kastar samtliga nytt ljus över en av 1900-talets mest betydelsefulla politiska författare, men fäster sig även i högre grad än tidigare biografier vid de många paradoxerna i Orwells person.
Han anses vara lika engelsk som fish & chips men föddes de facto i Indien och skrev sina första artiklar på franska (han hade franska anor på mödernet, och det franska inslaget är en ofta förbisedd men inte desto mindre betydelsefull del av Orwells personlighet); han ogillade allt som hade med Skottland och skottar att göra (ett resultat av de skottar han träffade som polis i Burma på 1920-talet), men bosatte sig på Jura på Hebriderna och var en av de första som siade om framväxten av en skotsk nationalism; som ung fantiserade han om att driva bajonetten i magen på burmanska präster, men som vuxen blev han en förespråkare av burmansk självständighet; han var socialisten som tidigt såg farorna med centralisering; han avskydde militarism men blev under andra världskriget en patriot som förespråkade krig (eftersom, resonerade han, det skulle leda till revolution i England); han var internatskolegossen som slog sig i lag med lösdrivare och horor; han var en motståndare till statlig tortyr men hade själv ett sadistiskt drag; han var en trogen och ömsint vän, men samtidigt en man som hade en nedsättande attityd till kvinnor (det yttersta beviset på Joseph Conrads genialitet, resonerade han, var att kvinnor tyckte illa om honom) och homosexuella (genom hela sitt liv försökte Orwell förtjänstfullt göra sig av med sina fördomar, homofobin var dock en av de mer svåramputerade delarna av hans personlighet.)
George Orwell hette egentligen Eric Blair, och föddes 1903 i Indien där fadern arbetade som övervakare av opieodlingen. När Eric var två år skildes familjen åt; fadern stannade kvar i Indien medan resten av familjen slog sig ner i England. Orwells barndom präglades av den lantliga ron på den engelska landsbygden före första världskriget. Det var en miljö han förhöll sig mycket ambivalent till. ”Jag undrar om det någonsin i världshistorien har funnits en så påträngande vulgär och enfaldigt stoltserande rikedom utan minsta försonande aristokratiska elegans som de där åren före 1914”, kunde han skriva strax före sin död. Men själv var han evigt bunden vid denna epok; han var, som Cyril Connolly påpekade i en träffande formulering, ”en revolutionär som var förälskad i 1910”. Det är också här som vreden och nostalgin, de två sinnesstämningar som skulle prägla nästan allt som Orwell skrev, har sitt ursprung.
När Orwell började skolan konfronterades han emellertid med en betydligt mindre idyllisk värld. ”Det är bara i den engelska över- och medelklassen som folk är beredda att betala skjortan för att handikappa sina barn emotionellt”, konstaterar Jeffrey Meyers, en av Orwells många levnadstecknare, sarkastiskt apropå brittiska internatskolor. Och Orwell bär syn för sägen. År 1911 började han i den förberedande skolan St. Cyprian’s, som leddes av ett snobbigt och maktfullkomligt rektorspar. Denna tid satte så djupa och obehagliga spår i Orwell att han fortfarande året före sin död var sysselsatt med att skriva på sitt mästerstycke i polemisk självbiografi, essän ”Den ljuva tiden” (på svenska i essäsamlingen Mitt framför näsan 1-2). Essän publicerades dock först postumt 1952, och i England gavs den inte ut förrän 1968, efter det att rektorsparet på St. Cyprian’s hade dött.
”Jag hade inga pengar, jag var svag, jag var ful. Jag var impopulär, jag led av kronisk hosta, jag var feg, jag luktade illa”, löd Orwells föga upplyftande omdöme om sin barndom, som han ansåg att präglades av ”äckel och avsky”. Som åttaåring slungas människan ut som en guldfisk i ett gäddakvarium, kunde han skriva, tveklöst med de egna skolåren i färskt minne. Det var en upplevelse som varken vuxna vänskapsrelationer, ett lyckligt äktenskap eller litterär framgång någonsin helt kunde sudda ut.
På Eton, där han gick 1917-21, var Orwell stipendiat med nedsatt avgift, vilket innebar ett socialt stigma. Senare skrev han att hela hans litterära karriär grundade sig på en vilja att ”få revansch”, ett avslöjande som, tyvärr, knappast gör honom unik i litteraturhistorien. På Eton var han en medelmåttig elev, och i motsats till många av sina samtida författarvänner, och till sina föräldrars fasa, struntade han i Oxbridge och anmälde sig i stället som elev till polisskolan i Burma. Det skulle få avgörande konsekvenser för hans liv och litterära bana.
Orwell såg stationeringen i Burma som ett stort äventyr, men vistelsen där intensifierade hans ensamhet och ändade i desillusion. I poliskåren tampades han med att se sig själv som individualist samtidigt som han var en kugge i ett med tiden allt förhatligare imperiemaskineri. Tiden och upplevelserna i Burma ställde hans politiska åsikter på sin spets. De gjorde honom till socialist och ledde till att han kände ett tvång att göra rätt för sig genom att solidarisera sig med samhällets utstötta, med de fattiga och utslagna – och i slutändan med hela arbetarklassen. Det kom att förstärka bilden av Orwell som ett ”helgon”, som sin generations ”vintriga samvete”. Men det var en hållning som även kunde vara påfrestande för omgivningen. Den gamle Etonvännen Cyril Connoly påpekade gärna att Orwell inte kunde snyta sig utan att förfasa sig över förhållandena i näsduksindustrin.
Trots Orwells strävan att identifiera sig med arbetarklassen var det omöjligt för honom att dölja sin bakgrund. När han i slutet av 1920-talet visade sina första litterära alster för kvinnliga bekanta tvingades de fnittrande korrigera de felstavade ”fula” ord han kryddat manuskripten med. Oavsett hur sjabbiga byxor han bar under vagabondåret bland de utslagna, inför arbetet med Nere för räkning i Paris och London (1933), kunde han aldrig dölja att de var skräddarsydda. Och trots sin dragning till slumkvarter valde han sina kvinnliga bekantskaper noggrant, aldrig ur de lägre klasserna; de kvinnor han kurtiserade kunde med fördel ha visats upp för föreståndarinnan på St Cyprian’s. Och senare påpekade hans många fiender på vänsterkanten gärna syrligt, att när Orwell sent omsider skulle gestalta en representant för arbetarklassen, så resulterade det bara i ett porträtt av en pålitlig och flitig arbetshäst med klent förstånd.
Orwells tidiga ”wallraffande” bland de utslagna i depressionstidernas Paris och London krävde också en avsevärd stålsättning från hans sida; hans erkända motvilja mot smuts och allehanda snuskighet är väldokumenterad. Som 13-åring hade Orwell tvingats ta en klunk ur en flaska som gick runt bland bönderna i tredje klass på tåget, något han fortfarande erinrade sig med en rysning flera decennier senare. När han marscherade i Burma tänkte han med avsmak på att det var de lägre klassernas svettlukt han kände. Därför blev ”nedstigandet” till den ”undre världen” i slutet av 1920-talet, besöken i kolgruvorna 1936 eller tiden vid den spanska fronten 1937 inte enbart en psykisk utan även en fysisk prövning. Det är, som Jytte Bonnier träffande noterat, som om Orwell efter tiden i Burma fann och sökte ett ”moraliskt lugn” genom att utsätta sig för andliga och fysiska påfrestningar. För många av hans samtida framstod hans luffande dock inte som fattigdom, utan snarare då som ett uttryck för en ”suicidal perversion”. Och Orwells asketism blev mycket riktigt hans öde. Efter andra världskriget flyttade han till den karga ön Jura för att undkomma ett, som han trodde, oundvikligt kärnvapenkrig. ”Han flydde atombomben”, skriver Gordon Bowker i sin stora biografi från i fjol, ”men föll i stället offer för sina egna destruktiva impulser” (Orwells tuberkulos förvärrades dramatiskt under vintern 1948 då han färdigställde Nittonhundraåttiofyra på Jura.) Sjukdomen som till slut tog hans liv kan han dock ha fått när som helst, i Burma, under sina luffarfärder eller senast i skyttergravarna i spanska inbördeskriget.
Orwells fyrtiotalsromaner och –essäer i all ära, men hans tidiga journalistik och sociala reportage är alltjämt storartad läsning (jag finner det fortfarande oförsvarligt att inget av Orwells tidiga reportage rymdes med i Ordfronts urval Århundradets reportage, som utkom för ett par år sedan). ”Att skjuta en elefant” och ”Hängningen” (vilka bägge bygger på hans erfarenheter från Burma) eller ”Hur de fattiga dör” (som visserligen är skriven först 1946, men som grundar sig på de upplevelser Orwell hade i Paris då han lungsjuk togs in på sjukhuset Hôpital Cochin i slutet av 1920-talet) är klassiska reportage som fortfarande håller. Här nådde Orwell för första gången fram till den avskalade och knappa stil, ja, den totala avsaknaden av sentimentalitet som kom att bli hans varumärke. (En av hans rumskamrater i mitten av 30-talet erinrade sig att Orwell brukade sitta vid sitt skrivbord och läsa högt ur böcker av Swift och Maugham, slå igen dem och försöka kopiera det nyss lästa ur minnet i en strävan att finna en litterär stil helt renons på onödiga adjektiv.)
Egentligen drömde Orwell alltid om att bli en underhållande och socialt inflytelserik romanförfattare, en modern Charles Dickens eller H.G. Wells. Han identifierade sig med författare som Émile Zola och Jack London; François Villon var en tidig inspirationskälla, liksom, naturligtvis, Kipling. Trots sin strävan till asketism i liv och skrift hyste han paradoxalt nog ett djupt intresse för både Henry Miller och James Joyce. Hans egna försök att skriva som Joyce – ett kapitel i A Clergyman’s Daughter (1935) – ändade i ett pinsamt misslyckande (Orwell erkände att mötet med Odysseus höll på att ta knäcken på honom som romanförfattare.) Men denna kontrast blottlägger också, som Henrik Berggren noterade i DN i fjol, en inre motsättning hos Orwell ”mellan en nästan erotisk kärlek till språket som en tummelplats för fantasi och subjektivitet och en nästan moralisk strävan efter att använda språket som instrument för sanning och upplysning”.
Man kunde anmärka på Jeffrey Meyers tendens att automatiskt sätta likhetstecken mellan Orwell och hans manliga huvudpersoner, om det inte vore för att det är sällsynt träffande just i detta fall. Problemet var nämligen att han helt enkelt hade svårt att hitta på intriger; bäst lyckades han när han skrev om sig själv, men hans trettiotalsromaner, som han själv desavouerade och senare vägra låta trycka upp på nytt (bortsett från Snappa efter luft (1939) och Dagar i Burma, (1934), är misslyckade försök att omsätta sina egna upplevelser i romanform; år 1935 hade Orwell fortfarande en solipsistisk snarare än en socialistisk världssyn. Det var inte förrän han kunde omsätta sina personliga erfarenheter och vända dem utåt, eller skriva om en misslyckad författare som Gordon Comstock i Leve aspidistran (1936), som han frigjordes i sitt skrivande. Senast då blev Eric Blair George Orwell.
Som för så många andra intellektuella på trettiotalet var spanska inbördeskriget en avgörande vändpunkt även för Orwell. Det var en händelse som politiserade honom mer än någonting annat i hans liv, skriver D.J. Taylor i Orwell: the life (Chatto & Windus 2003). Redan i Vägen till Wigan Pier (1937) hade han förhållit sig misstänksamt till Stalins sovjet, men i Spanien fick han för första gången i sitt liv se tidningsartiklar som inte hade någonting med erkända fakta att göra, läsa redogörelser för strider som aldrig ägt rum och se trupper som stridit hjältemodigt bli förtalade som ynkryggar och skurkar. Stalinisternas förräderi mot den spanska revolutionen, som Orwell blev vittne till i Spanien (han reste ner tämligen okunnig om spansk politik), väckte hos honom en avsky för Sovjetunionen som varade livet ut. Eller som vännen Malcolm Muggeridge konstaterade i sin berömda formulering: ”Efter Spanien älskade Orwell det förflutna, hatade nuet och fruktade framtiden.”
Både Djurfarmen (1945) och Nittonhundraåttiofyra (1949) bygger som bekant indirekt på Orwells upplevelser från spanska inbördeskriget. Men, som Julian Symons skriver i förordet till Djurfarmen, kunde ingenting som Orwell upplevde, varken i Spanien eller senare, skingra hans tro på socialismen eller hans strävan efter ett jämlikt samhälle (”Om det finns något hopp ligger det hos proleterna”, heter det ännu i 1984.) Tvärtom ville han att ”sovjetmyten” skulle krossas för att en pånyttfödd socialistisk rörelse skulle kunna växa fram. ”Min nya roman är inte avsedd som något angrepp på socialismen eller brittiska labourpartiet (som jag stödjer)”, skrev han ännu så sent som 1949, ”utan som en demonstration av de förvändheter som kan följa av en centraliserad ekonomi och som redan delvis förverkligats genom kommunismen och fascismen.” Några år tidigare, i essän ”Därför skriver jag” (1946), hade han slagit fast att allt han skrivit sedan 1936 antingen direkt eller indirekt varit ett ställningstagande mot totalitarism och för en demokratisk socialism. Detta var dock något högern blundade för när den annekterade den postume Orwell som anti-sovjetisk propagandist.
Precis som Nere för räkning refuserades Djurfarmen först av flera förläggare, bland annat av T.S. Eliot på Faber & Faber (Jeffrey Meyers drar sig inte för att jämföra denna Eliots felbedömning med André Gides berömda refusering av Prousts På spaning efter den tid som flytt.) Till slut gavs den ut i en begränsad upplaga av förlaget Secker & Warburg mot ett anspråkslöst förskott på fyrtiofem pund. När den utkom i augusti 1945 fick Orwell springa runt i bokhandlarna för att flytta boken från barn- till vuxenhyllorna. Den översattes till 32 språk, vilket inte imponerade på kommunistpressen, som ömsom kallade honom för fluglarv och bläckfisk, ömsom för hyena och svin. Orwells kommentar löd: ”De tycks hysa en förkärlek för djur.”
De nya biografierna visar klart hur förmågan att hålla sig med två motsatta ståndpunkter samtidigt, detta ”dubbeltänkande” som är så utmärkande för människorna i 1984, var en karaktäristisk del av Orwells egen personlighet. Han älskade djur men kunde glatt skjuta dem; han var ateist med upprätthöll ändå en hög religiös moral; han hatade klassystemet men längtade tillbaka till en tid då klassystemet strängt taget var orubbligt; han slängde ur sig gliringar mot ”pjoskiga poeter” men samtidigt hade han åtskilliga nära vänskaper med homosexuella män; han älskade att debattera och tvista men höll sig med en rad högst irrationella åsikter; han kallade sig med tiden för socialist men skrev svidande porträtt om socialistiska människotyper; han skydde arbetarklassen trots att han gick dess ärenden, och hans svavelosande utgjutelser i Vägen till Wigan Pier mot vegetarianer och ”sandalklädda pacifister” framstår i dag enbart som komiska (inte för inte undrade samtida kritiker på vilket sätt Orwell ansåg att införandet av socialism faktiskt hindrades av att människor åt grönsaker.)
Men det är också lätt att peka på frågor där Orwell var före sin tid och fortfarande är aktuell. Han var den första att använda begreppet ”kalla kriget”, han skrev om europeisk integration, om språk och makt, om populärkultur och miljövård, om farorna med kärnkraft och kärnvapen. Och vad är O’Briens redogörelse för det hemliga underjordiska Broderskapet i 1984 om inte en beskrivning av dagens terrornätverk à la Al-Qaida?
Men fjolårsfirandet dominerades som bekant ändå av frågan om Orwells ”lista”. Detta sedan det blivit bekant (uppgiften om listan fanns dock redan i Bernard Cricks stora biografi från 1980) att författaren på sin dödsbädd åt väninnan Celia Kirwan, som jobbade åt brittiska utrikesdepartementet, överräckt en förteckning över potentiella kommunistkollaboratörer och medlöpare, s.k. fellow-travellers.
För många var det samma sak som om Winston Smith skulle ha samarbetat med Tankepolisen i 1984.
Men såväl Gordon Bowker som D.J. Taylor ser ”listan” i ljuset av Orwells växande paranoia under sina sista år. Ja, Taylor går så långt som att hävda att förföljelsemanin är det genomgripande temat i Orwells produktion, från Dagar i Burma till dystopin 1984, en roman som för övrigt fick Bertrand Russel att konstatera att Orwell inte dög som moraliskt föredöme eftersom han ”förlorat allt hopp”. Läst på detta sätt blir telescreenen, denna romantekniska innovation i 1984, inget fiktionsredskap, utan snarare då ett sätt att se på världen, i slutändan en metafor för livet.
Vare hur som helst med den saken, Stalins svek i Spanien 1937 bidrog i varje fall inte bara till att Orwell miste det sista förtroendet för sovjetstaten – som han till skillnad från många andra intellektuella vid denna tidpunkt alltid betraktat med misstänksamhet – utan utan också att han levde sitt sista decennium i en ständig skräck för att gå Trotskijs öde till mötes. När han träffade Ernest Hemingway i det befriade Paris 1945 avslöjade han att han ständigt bar pistol eftersom han var övertygad om att det kryllade av Kominterns agenter överallt.
Och vem kan klandra honom? Nya frisläppta dokument från Sovjettiden vittnar om att hans oro var befogad. I sin biografi slår Bowker fast att Orwell, ifall han stannat i Spanien, tveklöst skulle ha blivit föremål för en liknande skenrättegång på spansk mark som de vilka Stalin lät iscensätta i Moskva kring samma tid.
Och när Orwell färdigställt Djurfarmen, denna antisovjetiska fabel som i ett slag gjorde honom världsberömd, refuserades den som sagt efter, som det senare visade sig, ett negativt lektörsutlåtande av en viss Peter Smollet, senare utpekad som KGB-agent under kodnamnet ”ABO”.
Med sina två sista böcker fick Orwell uppleva en framgång han aldrig kunnat drömma om. Men samtidigt kom han också att mot sin vilja svepas med i propagandan kring kalla kriget. Kampen om Orwells eftermäle är överlag dyster läsning. Efter Djurfarmen och 1984 var Orwell persona non grata bland stora delar av vänstern, trots att han bara velat rädda sin övertygelse undan sovjetkommunisternas dåliga inflytande. Det är knappast heller Orwells fel att den amerikanska regeringen efter författarens död annekterade honom för sina egna syften (en CIA-finaniserad animation av Djurfarmen är bara förnamnet på gräsligheterna), att halvfascistiska John Birch Society sålde hans 1984 i sina boklådor, att såväl anti- som pro-Vietnamrörelserna använde honom som slagträ i debatten på sextiotalet eller att de neokonservativa i Bushadministrationen gärna använder sig av Orwell för att piska upp opinionen i kriget mot terrorn (senast i fjol inför Irakkriget kunde brittiska konservativa tidningar hänvisa till Orwells angrepp på ”pacifister” i slutet av 30-talet i sina försök att finna stöd för Blairs krigståg.)
Hans två sista romaner gjorde honom rik och berömd; enbart 1984 har sålts i fyrtio miljoner exemplar världen över i ett sextiotal översättningar. Men framgången nådde honom alltför sent i livet; Orwell dog 1950, endast 46 år gammal, i tuberkulos.
Ett halvår före sin död tilldelades Orwell tidningen Partisan Reviews litterära pris om 1 000 dollar. Det var det första och enda litterära pris han fick under sin livstid.
Hans frånfälle inföll vid samma datum som Lenins, och dödsorsaken delade han med bland andra Keats, D.H. Lawrence och Katherine Mansfield. Hans sista roman, 1984, blev, ironiskt nog, färdig precis hundra år efter publiceringen av Kommunistiska manifestet.
Orwell var ända in i det sista övertygad om att han skulle gäcka döden, eftersom han var övertygad om att en människa inte kunde dö med en oskriven bok inom sig (han hade börjat skissa på en ny roman med handlingen förlagd till Burma).
På begravningen stod Orwells vänner inför problemet att hitta en tillräckligt lång kista (redan på fronten i Spanien mindes en sjuksköterska att Orwell var så lång att man ”måste klättra upp för att prata med honom”). Vännen Malcolm Muggeridge erinrade sig att kistbärarna såg ut som ”Molotovs livvakter”. Det var knappast en kommentar som skulle ha lugnat den inbitne antistalinisten Orwell ens i döden.
Den viktigaste framtida frågan för mänskligheten, och som tillika skulle avgöra dess fortlevnad var, ansåg han, huruvida människorna kunde bete sig hyfsat mot varandra även fast de inte längre trodde på Gud.
Långt efter 1984, och ett hundratal miljoner sålda Orwellböcker senare, är eftervärlden fortfarande honom svaret skyldig.
Mårten Westö
Jeffrey Meyers: Orwell. Wintry Conscience of a Generation (Norton 2000)
Christopher Hitchens: Orwell’s Victory (Penguin Press 2002)
Gordon Bowker: George Orwell (Little, Brown 2003)
D.J. Taylor: Orwell: the life (Chatto & Windus 2003)