Nedräkning
Långt senare ska du tänka att det beror på det, att allt händer just den dagen och att du tvingas gå dit nästan direkt från jobbet efter att samma eftermiddag paralyserad stått en timme på varuhusets elektronikavdelning, omgiven av dussintals gigantiska platt-tv-skärmar som alla visar samma bilder av vanvettig destruktion. Och du ska bortförklara det med att det är därför du känner dig så labil, för du är stressad redan innan och har tvingats rusa efter Saga från dagis, för Johan har innebandyträning på tisdagar och brukar inte komma hem förrän vid tio-snåret, och till råga på allt är barnvakten försenad, och när hon äntligen dyker upp hinner du nätt och jämnt slänga i dig en smörgås innan du rusar iväg. Och redan där i spårvagnen är det en så konstig stämning, säger du, för vid det här laget har nyheten redan sipprat ut, folk har hört den på jobbet eller på radion eller fastnat framför tevesändningarna, den har spritt sig som en löpeld och utanför på gatan kan du se människor som hypnotiserade står framför elektronikaffärernas skyltfönster och stirrar på tv-rutorna, ja, det är som en scen ur en science fiction-film, eller ett motiv från något av de där gamla svartvita fotografierna du sett av helsingforsare som trängs utanför depeschbyråerna under Paasikivis medlingsförsök i Moskva hösten 1939. Själv bläddrar du i en gratistidning för att skingra tankarna, du läser notiser om religiösa kravaller i Nigeria och en artikel om det stundande stortingsvalet i Norge och så de där obligatoriska sms-insändarna du i normala fall brukar ögna igenom med en viss behållning, men som nu bara framstår som en rad banala i-landsproblem som omöjligtvis kan intressera någon, allra minst en dag som denna, för det är ingen normal dag, det fattar du med en gång, ja så fort den där första känslan av hägrande apokalyps tränger sig på och du plötsligt inser vad de gamla kineserna egentligen avsåg när de sade till sina fiender: jag hoppas ni får leva i en intressant tidsålder.
Du kliver av vid Glaspalatset och börjar vandra upp längs Arkadiagatan, du skyndar på stegen för du är försenad, och du avskyr att vara försenad, det har du gjort ända sedan barnsben, och staden, ja den är så där egendomligt tyst, som om det rådde krigstillstånd eller utegångsförbud eller Finland spelade final i hockey-VM, men utanför porten brinner marschallerna och dörren står öppen och inbjudande som om ingenting hänt, och i trapphuset är det nymålat och fräscht men hissen är sönder, och när du börjar kliva uppför trappan kan du redan urskilja det dämpade sorlet som sipprar ner från fjärde våningen. Du är den sista som anländer, alla andra står redan i hallen och samtalar lågmält eller trängs framför teven i vardagsrummet, folk ser sammanbitna ut och skakar klentroget på huvudet, några av kvinnorna gråter öppet i varandras armar och anblicken av dina chockade väninnor gör dig bedrövad och beklämd, ja ännu långt senare ska du minnas den där känslan av kollektiv förstämning, och folk ger dig en kram och Maria som är värdinna sticker ett glas champagne i handen på dig samtidigt som du hör hur Tom utbrister i ett hur fan ska det här sluta och Björn K. hojtar hur många offer är bekräftade nu? och resten av gästerna pratar upphetsat i munnen på varann och himlar sig och någon suckar och säger att det här är fanimej helt sinnessjukt och Suski, den värsta olyckskorpen av alla, hon som en gång var så där exotiskt vacker och hemlighetsfull men nu blivit uppsvälld och förstörd av alla antidepressiva, väser fattar ni inte att det här är början på tredje världskriget innan värdinnan resolut klappar i händerna och höjer en skål och förklarar att åtminstone inom dessa fyra väggar är alla krigshandlingar inställda tillsvidare och att det är trevligt att så många tagit sig dit trots allt. Och ni slår er alla ner kring bordet, men middagen börjar stelt, ja det är faktiskt riktigt segt den första halvtimmen, snacket vill inte alls flyta som det brukar, vilket säkert delvis beror på de ödesmättade rösterna på Al-Jazeera och CNN och BBC World som fortsätter att tränga in från rummet intill, och till slut reser sig Maria resolut och går bort och knäpper av teven. Du är placerad mellan Anton Stenius och Virva Santala, för ni är jämnåriga med Anton och gick under några år i slutet av åttiotalet i samma klass, och tillsammans med Virva gjorde ni er praktik på teven, och hon är fortfarande lika blond och lika liten och rodnar lika lätt, och nu berättar hon om sitt jobb på en liten lokaltidning i Östra Nyland och du tycker ärligt talat det låter urtråkigt men du nickar och låtsas se intresserad ut fast du egentligen skulle vilja bryta upp med en gång, eller önskar att någon åtminstone vore djärv nog att öppna en ny vinflaska, för någon annan målsättning än att berusa sig kan man ju inte ha en sådan här kväll. Ja, det säger du inte till dina vänner men åtminstone Anton tycks hålla med, för han är redan full som en alika och har av någon anledning toppluvan på sig inomhus vilket får honom att se ut som en högstadieelev, och nu drar han sin sedvanliga story om hur han reste till den amerikanska västkusten då för länge sedan tillsammans med Niko och Patrik, han skulle skriva en roman då, Den stora generationsromanen, en ny Jack eller Sonja O, någonting som skulle slå världen med häpnad, det skulle ni alla, säger han nu, innan ni fastnade som redaktionssekreterare och informatörer och spökskrivare, innan ni sålde era själar till läkemedelsföretag och försäkringsbolag och reklambranschen, och du lyssnar på hans monolog i en kvart men eftersom du redan hört den minst ett halvdussin gånger, vänder du dig till slut mot Virva, och vips övergår samtalet till att handla om barn och barnuppfostran och skandalen med Anna Wahlgren och hennes förbittrade barn, förstås, för Virva vill som vanligt stoltsera med sina fyra avkommor av vilka två redan är i tonåren, och själv har hon redan kommit ur det hela med hedern i behåll och en skilsmässa i bagaget och nu sitter hon där och säger saker som när ungarna vänder sig bort, det är då du måste vända dig till och barnen kanske använder en som klängranka för att ta sig ut i världen, men det viktiga är att man själv kommer ihåg att byta ny jord åt sig emellanåt och du hummar och nickar instämmande, och sedan sträcker Sandra Nyholm sig fram över bordet och frågar hur det är med familjen, och du drar en smula motvilligt fram plånboken ur handväskan och visar foton på Saga och Simon, och alla suckar och säger voj nej så söta och Johan och du var alltid ett så självklart par, och du småler tillbaka och säger att tja, vi har väl klarat oss någorlunda, men inuti känner du hur det hugger till för du inbillar dig plötsligt att alla genomskådat din lögn.
Och en stund blir det så där pinsamt tyst igen, innan bordet åter fylls av flaskor och huvudrätten bärs in och snapsglasen fylls till brädden och alla hugger in på maten, och efteråt ska du inte ens komma ihåg vad ni åt, för det är som om någon utrotat dina smaklökar, ja, det är omöjligt att njuta av middagen med alla de där färska bilderna på näthinnan, men resten av sällskapet tycks inte ha motsvarande problem, för alla äter med frisk aptit och du känner dig nervös och dricker två snapsar och två glas vittvin i rask takt och du börjar må lite illa för det är dessutom den tiden på månaden, och ingen yttrar något på en stund innan Pia på andra sidan bordet säger hörde ni förresten att Sanna och Tjommen har skilt sig varvid stimmet återgår till det normala och plötsligt avlöser skämten och dubbeltydigheterna åter varann och Robban höjer den obligatoriska skålen för den gamle lektorn som tjänade som driftkucku på institutionen och alla brister ut i gapskratt, och du flabbar med som om du kände tillhörighet eller en glädje över ett plötsligt tillfrisknande. Men det dröjer inte länge förrän något ogripbart igen börjar röra sig i dig, krypa längs ryggraden, den där insikten om att folk inte alls förändrats, egentligen, att ingen kanske förändras i grunden, inte du själv heller fast du ofta inbillat dig motsatsen, ja rentav byggt upp din vacklande självbild på denna tämligen osäkra hypotes, för allt ser så bekant ut, alla beter sig exakt så som du kommer ihåg det från den där kretsen för länge sedan, då när ni satt på nationen, under kupolen, på Casa eller på Den Loja Laken – med den skillnaden förstås att en del av killarna nu blivit lönnfeta och tunnhåriga och börjat kalla sina fruar för gumman eller kärringen medan flera av dina väninnor hänvisar till sig själva som tanter fast de inte ens fyllt fyrtio än, och alltihop gör dig inte bara förbryllad utan snarare deprimerad, för det borde ändå ha gått all denna tid, och du tänker att fan, fan ta allt det här … erinrandet.
Och det är då han plötsligt dyker upp, rejält försenad, förstås, för det brukade han göra redan då, hade sina egna regler, hade råd med det också, för han var det stora löftet på kursen, ja om någon av er skulle bli något så var det han, och nu ursäktar han sig med att han blivit inkallad som gäst i en studiodebatt på grund av händelserna tidigare på eftermiddagen, och du hajar till, för du känner först inte igen honom, och dessutom har du inte gjort den kopplingen, inte tänkt i dom banorna, att just han skulle dimpa ner där, för du minns ärligt talat inte att han skulle ha hängt särskilt mycket på nationen då när det begav sig, och dessutom har du levt i tron att han befann sig på någon av sina utlandskommenderingar, det har han ju gjort de senaste åren, det vet du, för du har med ena ögat följt hans karriär i offentligheten, en bana som gått från BUU-klubben via morgonsändningar på Radio Extrem över en egen talkshow på TV2 till en uppmärksammad karriär som tillförlitlig utrikeskorrespondent med manligt förtroendeingivande stämma och ett gott handlag med svenska språket, och faktum är att du ofta tagit del av hans rapporter i Aktuellt och tevens morgonsändningar medan du druckit ditt kaffe och gjort barnen redo för dagis och skolan och strukit Johans skjortor och städat upp efter frukosten, och nu märker du svartsjukt att du inte är den enda som rycker till, för allt stannar liksom upp, som om alla kring det där bordet bara väntat på hans ankomst. Och han hälsar världsvant på alla, går runt och skakar hand med männen och kindpussar kvinnorna och det är som om ni alla plötsligt vaknat upp ur en dvala, för han ser så annorlunda ut än ni andra, skimrande på något vis, självlysande, kanske det bara är solbrännan, skinnjackan och bootsen som gör det, i vilket fall utstrålar han något av Stora världen, av Washington och Paris och London och eventuella andra anhalter han gjort nedslag på under sin förutbestämda väg mot ära och berömmelse, fast nu har han flyttat tillbaka till Finland, förstås, typiskt, just när nåt sånt här händer, tillägger han och gör en svepande gest mot yttervärlden, och du är inte den enda som är lite star struck och du får faktiskt en fånig första impuls att resa dig och be om en autograf, men när han når fram till dig förblir du halvsittande och ni kramas så där tafatt och du känner doften av hans rakvatten och när han möter din blick och småler mot dig slungas du tillbaka, bakåt, i svindel –
Svindel, det är det du känner, en bubblande glädje som lösgör sig och sprider sig i kroppen, som om något hade lättat inombords, svävat till väders, under resten av middagen känner du dig plötsligt pigg och social för med ens har kvällen tagit en helt annan vändning, och du samtalar ivrigt med Sandra och Pia och Tomas P. och Sixten och invecklar dig i diskussioner om Mellanöstern, läget i mediabranschen och din egen generations krympande framtidsutsikter på arbetsmarknaden, samtidigt som du har svårt att behålla koncentrationen, för instinktivt söker du honom med blicken, och du inbillar dig att han gör likadant, för det är uppenbart att det finns en outtalad spänning mellan er, ja åtminstone är det uppenbart för dig, för du kan känna den tvärs över bordet, tvärs över rummet och framför allt i kroppen, och ett par gånger råkar du snegla åt hans håll och du märker att han suttit och tittat på dig i smyg han med, innan du möter hans blick, och då småler han lite generat och gör tummen upp. Fast nu hinner ni inte förädla er lilla lek särskilt länge, för rätt snart lider sitsen mot sitt slut, det är trots allt tisdag och de som har familj bryter upp tidigt, tidigare än vanligt, för de flesta känner sig skärrade och oroliga över det inträffade, och du förstår dem, för under kvällens lopp har du själv längtat efter barnen ett par gånger, men först vid halv elva-tiden går du halvt skamsen ut i trappan och ringer hem för att kolla läget, och Johan svarar avmätt och berättar att barnvakten gått en halvtimme innan, och du undrar förstås om Johan hört vad som hänt, och han säger naturligtvis, han har suttit vid teven ända sedan han kom hem, och du frågar om barnen, och han svarar att de sover och du tänker lättad att de små liven än så länge är saligt ovetande om katastrofens omfattning, även om de verkligt kniviga frågorna kommer att ställas först nästa dag och under veckorna som följer, om man nu alls diskuterar sådant i lågstadieklasser och på dagis, och Johan frågar om du har kul och du svarar att det faktiskt är helt okej för en gångs skull, vänta inte uppe på mig, tillägger du och sedan säger ni inte så mycket mer för ni har inte sagt särskilt mycket till varandra på ett bra tag nu. Du knäpper av samtalet och återvänder till vardagsrummet där eftersläckningen redan är i full gång, teven står på igen men folk ägnar den bara ett förstrött intresse, och ja, det är något desperat över er som dröjt kvar, en känsla av ödesgemenskap, att den här natten är unik på något sätt, en oas mitt i det tumultartade nuet som ni snart, mycket snart måste ta ställning till, men fram till dess vill ni bara ta till vara den här stunden, vara i ögonblicket, för allt det andra är så ofattbart att tänka på, anblicken av de brinnande byggnaderna till exempel och alla de där människorna som kastar sig ut mot en säker död och staden som läggs i grus och aska, nej det går bara inte att begripa, det går överhuvudtaget inte att förstå med förnuftet, det tänker ni alla, ni upprepar mantrat längs med kvällen allt medan dödssiffran skjuter i höjden och vidden av katastrofen börjar gå upp för omvärlden. Och till slut är det någon som säger äh men nu skiter vi i det där, va och någon annan vrider upp volymen, och ni dansar, uppsluppet dansar ni till gamla hits från studietiden och ni sjunger we’re leaving ground will things ever be the same again och I’m about to lose control and I think I like it och my father yells what you gonna do with your life som om det var den sista kvällen i ert liv, och du försöker tränga dig så nära honom som möjligt utan att verka alltför närgången samtidigt som du är noga med att ändå uppvisa tillbörligt intresse, och det gör alla andra också, kvinnor som män, det är ingen tvekan om vem som är festens medelpunkt, och du tigger om en cigarett, och en halv timme senare ber du om ytterligare en trots att du i princip fimpade för gott redan när du väntade Saga, och båda gångerna ansluter du dig till sällskapet ute på piskbalkongen, och ni lyssnar alla tålmodigt till hans målande beskrivningar av sina reportageresor nere på Balkan och åren i Washington och alla spännande och kufiska människor han mött och alla film- och rockstjärnor han intervjuat under sina år over there, och trots all weltschmerz som ruvar under ytan märker du att det gör dig på gott humör och du känner dig lätt till sinnes, lättare än du gjort på länge.
Och plötsligt är det bara han och du kvar där på balkongen, och det är inte alls så pinsamt som du fruktat, tvärtom, det är hur trevligt som helst och du inser snabbt att du har lika svårt som förut att värja dig mot hans pojkaktiga charm, och du komplimenterar honom för några artiklar och krönikor du läst tidigare den våren, och han småler mot dig och frågar vad du själv arbetar med, och du berättar lite skamset att du inte jobbat på några år nu, ja att du haft händerna fulla med hushåll och barn och sjuka svärföräldrar, men att det nu känns som om du höll på att komma ut ur tunneln, äntligen, och att du faktiskt haft en deltidsanställning det senaste halvåret, och sedan skjuter du hastigt in att du förstås hela tiden haft ena ögat på ditt forskningsprojekt som du försökt fokusera på mellan varven, för du har lämnat journalistiken och sadlat om, och du berättar om ditt projekt som kretsar kring en studie av några svenska samtidsromaner och deras politiska implikationer, och medan du berättar försöker du uppbåda samma entusiasm du kände för ämnet då i början, innan Saga föddes, men du inser att den svalnat betänkligt och att du mest bitit dig fast vid ämnet för att din professor varit så ivrig eftersom det tangerar hennes eget forskningsområde, men han nickar artigt och säger att det låter intressant fast han själv tyvärr mest bara hinner läsa fackböcker numera, romaner har jag aldrig förstått vitsen med, tillägger han, jag vill läsa om sånt som har hänt, en yrkessjukdom antar jag, och du skrattar till, lite överdrivet högljutt, tycker du, ungefär som skådisen Tom Hulce gjorde när han spelade Mozart i den där filmen ni såg i gymnaiset, och dessutom märker du plötsligt att du under samtalets gång familjärt klämt på hans arm som om ni vore syskon eller ett kärlekspar, och du rodnar och släpper greppet och sedan står ni tysta en stund medan han röker klart och fimpar i den rostiga plåtburken som är full med regnvatten, men det är inte någon pinsam tystnad, inte en tystnad av det där besvärande slaget som kunde uppstå mellan Johan och dig i början när ni just hade träffats, utan en behaglig sådan, en tystnad man kan vila i och han tittar roat på dig men du rodnar inte ens utan känner dig plötsligt lugn och rofylld, och det är fortfarande varmt i luften och du står och huttrar i en alltför tunn klänning, för koftan har du glömt på stolsryggen inne i vardagsrummet, men det gör inget, ty för första gången på länge är det som om någon äntligen såg dig, just dig, och det känns som en senkommen kompensation för alla år av bröstmatande och babysim och spädbarnsrytmik och Hem och skola-möten och basarer, och det enda du vill är att den där kvällen aldrig ska ta slut.
Men det gör den förstås, fast ännu ett slag dröjer ni kvar där på balkongen, du och han, medan resten av gästerna troppar av, och ni pratar om Stephen Kings bok om skrivande och Rufus Wainwrights röst och Naomi Kleins integritet, och till slut är det som om ni båda samtidigt skulle vakna upp ur en dröm, och han gäspar stort och tittar på klockan och säger ja, man borde kanske ringa efter en taxi så småningom men ingendera gör en ansats att röra sig ur fläcken, och han tänder en sista cigarett och småler mot dig, och ännu vet du inte om att du redan några dagar senare ska känna dig egendomligt rastlös och irriterad, för du vet att du borde gå igenom fotnoterna till artikeln för sällskapets årsbok, kolla och dubbelkolla stavningen, nagelfara källförteckningen ännu en sista gång innan luntan går i tryck, men du orkar inte anstränga dig, ditt jobb ska plötsligt kännas meningslöst och ovidkommande, för det enda du tänker på är hans ansikte och händer och ögon, ja du kan inte låta bli, det är som om en feber slagit ut i din kropp, och dagen därpå ska ni precis som på alla andra arbetsplatser i landet hålla en tyst minut för katastrofens offer, och på lunchpausen ska du sitta ute i Riddarparken och studera kvällspressens extraupplagor med tjogtals med sidor som alla handlar om offren och deras anhöriga och alla de hjältemodiga brandsoldaterna som dukade under, och du ska först gråta men efterhand känna en växande irritation över den där klibbiga patriotismen som fäster sig över alltihop. Och på eftermiddagen ska du planlöst surfa mellan olika nyhetssajter, du ska läsa om antikrigsdemonstrationer utanför amerikanska ambassaden, om amerikanska specialstyrkor som gör sig redo för någonting, ingen vet ännu vad, och du ska häpna över Skyddspolisen färska uppgifter om att det plötsligt vimlar av potentiella terrorister även i Finland. Och till slut ska du efter viss självbehärskning äntligen klicka dig fram till hans hemsida, du ska läsa om hans olika projekt och uppdrag, hans brett uppslagna reportage från olika oroshärdar i världen och ett sammandrag av hans avhandling som lagts fram vid Stockholms Universitet några år innan, Communication Skills In International Conflicts heter den, och några dagar senare hos frisören ska du bläddra i en damtidning och ramla över en stor intervju med honom, vilket du ska tolka som ytterligare ett tecken. Och långsamt, långsamt ska en förskjutning äga rum i dig under de där veckorna, och du ska gå till och från jobbet och hämta Saga på dagis och sitta på läktaren när Simon tränar handboll och du ska lägga dig bredvid Johan om kvällarna och försöka förtränga dina känslor, och du ska märka att du blir stingslig och irriterad, enerverad på hans slarv, på hans svettiga träningskläder som dräller överallt i huset eller hans oförmåga att ställa in de smutsiga kärlen i diskmaskinen när han ätit trots att du aldrig brytt dig om sådant innan, men nu tänker du att det kanske beror på din korta nattsömn, för allt oftare ska du vakna i vargtimmen utan att kunna somna om, och allt oftare ska du gå upp och koka te i köket och ensam sitta och grubbla och våndas medan du ser dagen gry, och du ska hinna rasta hunden och tillreda frukost åt hela familjen innan de andra börjar vakna till liv, och en dag i oktober ska Johan ta barnen med sig och åka upp till Österbotten för att fira höstlov hos farmor och farfar, och du ska stanna hemma med hänvisning till brådskande arkivstudier, trots att ni vanligtvis brukar resa upp allihop, för bara några dagar innan har du i morgontidningen sett en annons om ett öppet lunchseminarium som ordnas av en finsk tankesmedja, och hans namn fanns bland talarna, och du ska gå dit på din lunchpaus, smyga in och sätta dig längst bak, och du ska häpna över hur proffsig han är, hur vältalig och smart och rolig, och efteråt ska du gå fram och tacka, och det är då, när du ser hur han skiner upp vid åsynen av dig, som du ska fatta det där beslutet som du långt senare kommer att ångra.
Men ännu har inget av det där hänt, ännu slumrar din kåthet och ni står i all sköns ro där på balkongen, du känner dig lätt berusad, men på ett behagligt sätt, och det är varmt i luften, ja någon vecka senare ska det fortfarande vara nästan tjugo grader fast det redan är slutet av september, det är det du ska minnas senare, hur varmt det var och hur misstänksamma ni alla blev och hur snabbt det gick, ja det var det som var det kusligaste av allt, att det var så lätt att hjärntvätta er allihop, vem som än låg bakom det hela så var det briljant uttänkt, det måste du erkänna, och du ska minnas hur skör och bräcklig du kände dig, och samtidigt stark, precis som världen var en underlig blandning av skönhet och skörhet, sanning och lögn, och du ska följa Simon till skolan och hämta Saga på dagis, och du ska rysa när du läser om kuverten med nogsamt uträknade doser av mjältbrandsbakterier som sägs ligga utplacerade på olika håll i Helsingfors, och du ska märka hur du börjar snegla på folk som ser utländska ut och bär skägg eller turban eller burka, och du ska hata dig själv för det, hur du ser dig omkring i metron och ställer dig längst bak i spårvagnen för att ha bättre utblick, ständigt på din vakt ungefär som när du var tonåring och plankade och höll utkik efter kontrollanter, ja, det är som om världen hade gått överstyr den där hösten, tippat över ända, som om mänsklighetens kollektiva mardrömmar plötsligt blandats i en gigantisk mixer vars innehåll spridits ut över världen, och långt senare ska du inse att dina egna reaktioner bara var de första symtomen på din kommande medelålderskris, men då är det så dags, och du ska intyga att det var därför du gjorde som du gjorde, för du var inte dig själv helt enkelt, du var skräckslagen för att alltihop skulle ta en ände i förskräckelse, i en enda stor orgie av kollektiv paranoia och galenskap, och det var därför du drabbades av panik, för du kände plötsligt att du måste hinna förändra ditt liv innan det var för sent.
Men ännu är hösten långt borta och septembernatten är ljummen och teven står åter på uppe på fjärde våningen på Arkadiagatan och de extra nyhetssändningarna avlöser varandra och Eva Polttila läser de senaste telegrammen med allvarlig stämma medan du sneglar på Tobias Ceder som står och ser upp mot himlen, och det är stjärnklart och vackert och livet är fruktansvärt och hisnande på samma gång, och ännu vet du inte om att du bara några månader senare kommer att sitta på en parkbänk inte långt från den balkong där du nu står och komma fram till den smärtsamma insikten att du inte älskar Johan längre, ja redan en vecka från nu ska du börja ifrågasätta om du någonsin gjort det, egentligen, och en kväll i början av december, när molnen hänger lågt över hustaken och snön kletar sig svart längs gatorna, ska du berätta sanningen för honom, för du har inte längre något annat val än att vara ärlig och säga precis som det är, att du mött din själsfrände, att allt är utom din kontroll och inget du kan styra med förnuftet, och du ska häpna över Johans reaktion, både över hans sammanbrott och hans förmåga att komma på fötter, senare även över hans ilska och oförsonlighet, men ännu har han inte brutit ihop inför dina ögon och börjat visa upp helt nya sidor av sig själv och hota med att ta barnen ifrån dig, ännu har dina svärföräldrar inte börjat baktala dig inför släkten och din svåger inte skrivit några hatiska mejl och din arbetsgivare inte ifrågasatt din kompetens och din chef inte insinuerat att du borde vila upp dina nerver, och framför allt har du ännu inte konfronterats med Simons och Sagas sorgsna blickar när du berättar det för dem, ja ännu har inget av allt det där hänt, och ni står fortfarande kvar där på balkongen, Johanna Söderman och Tobias Ceder, för det är så ni heter, och ni känner ännu knappt varandra men ni har redan hittat flera ingångar till era respektive världar, förrädiska ingångar som för ett tag kan få människor att förledas att tro att de har mer gemensamt än de i själva verket har, och innan han går in och ringer en taxi som ni sedan delar, dansar ni en kort och improviserad dans därute på balkongen, och ännu långt senare, när han redan lämnat dig för en yngre kvinna och flyttat tillbaka till staterna och återupptagit sin akademiska karriär och övergett journalistiken för gott, ska du inför dina väninnor älta den där ena kvällens händelser och slå fast att du minsann kommer ihåg alltihop in i minsta detalj, som om det hade ägt rum igår: hur stjärnhimlen glimmade ovanför er och enstaka bilar passerade på gatan nedanför och det blå skimret från tiotals teveapparater lyste upp fönstren mittemot medan Maria stod i köket och laddade diskmaskinen och George W. Bush och Dick Cheney och Donald Rumsfeld smidde sina planer och Tobias Ceder för första gången strök handen över din kind och Bonnie Tyler sjöng every now and the I get a little bit nervous that the best of all the years have gone by.